Klassisk yoga

 Efter detta är det dags att ta sig en titt på den klassiska yogan, denna etikett gäller den åttafaldiga yogan, även känd som Râja-Yoga, en form som lärs ut av Patanjali i hans Yoga-Sûtra. Denna Sanskrit text är sammansatt av precis under 200 aforistiska uttalanden som har kommenterats om och om igen under århundradena. Förr eller senare stöter alla seriösa yogastudenter på detta arbete och måste ge sig i kast med dess koncisa uttalanden. Ordet sûtra, som är relaterat till det latinska ordet suture, betyder tråd. I detta sammanhang syftar man på en tråd av minnet, en memorering för studenter som är ivriga att ta till sig Patanjalis lärdomar och visdom.

Yoga-Sûtra skrevs förmodligen någon gång under det andra århundradet och dess tidigaste tillgängliga Sanskrit på det är Yoga-Bhâshya (Talet om yogan) som var tillskrivet Vyâsa. Detta författades under det femte århundradet och förser grundläggande förklaringar till uttalanden från Patanjali, vilka oftast är väldigt kryptiska och kan därför vara svåra att förstå. Förutom några legender finns ingenting som är känt om varken Patanjali eller Vyâsa, ett problem som finns hos de flesta antika yoga experterna och även med en del nya. Oftast har vi endast deras lärdomar, vilket så klart är det allra viktigaste jämfört med någon historisk information vi skulle kunna gräva fram om deras personliga liv.

Patanjali som ofta felaktigt kallas för yogans fader, trodde att varje individ är en sammansättning av materia och själ. Han förstod att processen av yoga kunde dela på dessa två och på så sätt återställa själen till dess allra renaste form. Hans formulering är generellt karaktäriserad som filosofisk dualism, en viktig poäng eftersom det mesta av Indiens aspekter favoriserar den ena eller den andra typen av icke-dualism. De oräkneliga aspekterna eller formerna av den empiriska världen är i den sista analysen precis samma sak – ren formlös med medveten existens.

Efterklassisk yoga

Nästa del i yogan är den efterklassiska yogan, en kategori som också den är omfattande och refererar till alla de olika typer och skolor av yoga som har uppkommit efter Patanjalis Yoga- Sûtra vilka är oberoendes från detta arbete. I kontrast till klassisk yoga bekräftar denna den ultimata föreningen av allting, ryggradsläran av Vedänta, ett filosofiskt system som baseras på läror av Upanishads. På ett kan dualismen av klassisk yoga ses som ett kort men kraftfullt mellanspel i en ström av icke dubbla läror som sträcker sig tillbaka till antika Vedic tider.

Några århundranden efter Patanjali tog evolutionen av yoga en förvånande vändning, nu började en del elever undersöka den gömda potentialen kroppen har. Tidigare generationer hade inte lagt någon direkt uppmärksamhet på kroppen utan istället varit intresserade av begrundandet till den punkt där de medvetet kunde lämna kroppen. Målet hade varit att lämna världen bakom och sammansmälta med den formlösa verkligheten, anden. Under inverkan av alkemi skapade de nya yogamästarna ett system av övningar designade att föryngra kroppen och förlänga dess liv. De såg

kroppen som ett tempel för den odödliga själen och inte bara en container man kan dumpa vid första bästa tillfälle. Man undersökte även möjligheten att stimulera den fysiska kroppen till en sådan grad  att dess biokemi ändras och dess bas omorganiseras för att göras odödlig.